Jag vet inte var jag ska börja. Har så mycket inuti mig som vill ut. Det som gör mig förvånad är att ingen människa har berättat hur jobbig den här första tiden verkligen är. Och att ammning gör ont! Fruktansvärt ont! Jag vet inte men jag kanske inte är den perfekta "ammerskan" heller. Hur som helst så känner man sig bara så otillräcklig när man märker att ens barn inte blir mätt. Man känner sig som en usel mamma som inte kan ge mat ur egna bröstet utan måste ta till ersättning för att lillan ska bli mätt.
Men jag tänker inte känna mig dålig längre, för jag har gjort mitt bästa när det gäller ammningen och jag ska ge det en chans till när mina kära vänner har fått läka lite till. Men funkar det inte så funkar det inte, och det blir barn av ungar som växt upp med ersättning oxå! Jag blir mest förbannad på det eviga tjatet om att man ska stå ut även fast det gör ont, för det är så viktigt att man ammar. Skitsnack, man ska väl må bra också? det ska väl inte vara en pina så fort ens barn är hungrigt?
Innan jag hade fött min lilla ängel så var jag så positiv till amming och jag såg fram emot det, men efter den här dåliga starten som vi fått med för stor viktnedgång och extremt såriga bröstvårtor så förstår jag dom som inte vill amma. Men som sagt jag ska ge det en chans till.
Är jag ensammast i världen att tycka och känna så här?
Det känns som att alla andra är så lyckade och att det funkar oproblematiskt med ammningen.
Gud vad jag tjatar om ammning, men just nu och den senaste tiden har det varit det enda som funnits i mitt huvud och jag har mått jätte dåligt pga det. Därför kändes det bra att få skriva av sig lite om det här.
Avslutningsvis så vill jag säga att jag har den finaste lilla tjejen och hon mår bra och äter ersättningen med god aptit :)
Den bästa känslan är att se henne när hon är mätt och sover så sött. Barn är söta när dom sover :)
Vill börja med att gratta er till den lilla prinsessan =)
SvaraRaderaDet här med amning är en hel vetenskap i sig och definitivt inte det lättaste. Men det viktigaste är ni mår bra och får känna den där lyckan av att ha fått en ny familjemedlem… det är inget som en sån liten sak i det stora hela som amningen ska få förstöra. När jag fick min kille för 5 år sedan hade jag inte tillräckligt med mat att ge honom, så det första halvåret fick han det jag hade och sen kompletterade vi med ersättning vilket gav oss en mätt och glad kille. Många av mina vänner har också haft fruktansvärda problem med såriga bröstvårtor och det finns ingen vinst, för någon, att tvinga sig till att amma under sådana förhållanden… nej den första tiden ska man bara må bra av... =) Kram på dig.
Hej Sandra!!
SvaraRaderaNär jag ammade Wille så funkade det inte alls heller...Han skrek konstant HELA tiden. Jag hade massor och ville även jag att han skulle ammas..Barnmorskor och vänner sa: FORTSÄTT! Tillslut (efter 3veckor) så kunde jag inte psykiskt längre...både för min och för willes skulle så slutade jag helt, och sen fick han ersättning ist.
Så Sandra. För att ni båda ska må bra så gör det du tycker känns bäst! Bara DU kan veta det.
Kram i massor
Carro
Halloj,
SvaraRaderaHa inte dåligt samvete, funkar det så funkar det, du är världens bästa mamma i alla fall. Om du mår bra så mår lilltösen bra. En väldigt enkel ekvation.
Kram på dig
Inger
PS Hade samma problem med mina, så dom är uppfödda på flaska o dom är ju inte så tokiga ;-)
Åh. Jag önskar att jag kunde ge dig en kram. Vet du...alla är inte så där lyckade och den första tiden är inte så fantastisk som alla kanske fått det att låta som. Jag fixade inte heller amningen utan slutade helt efter en månad. Det var jättejobbigt,men det bästa som hänt summa summarum. Lillan äter ersättning och det kommer bli människa av henne med. En fantastisk sådan. Låt inte amningen bli allt. Det är inte på något sätt värt det. Det viktigaste är att ni mår bra. Punkt slut. =)
SvaraRaderaÅ vad jag känner igen mej. Jag hade så ont när jag ammade att jag satt o grät. Såriga bröstvårtor som blödde. Och jag kände mej också, som du skriver, som världebs sämsta mamma.
SvaraRaderaMen oj så bra det blev när jag bestämde mej för att slua amma och bara ge ersättning, då var T ca 3 veckor.
Det är synd att det är sånt tryck på att man SKA amma.
Hoppas att allt blir till det bättre och att ni mår bra. Kram!